Stickans Historia om Nimstick

Hej!
Det är jag som är Stickan – Nimsticks maskot, vardagshjälte och den egentliga anledningen till att allt fungerar som det ska.
Människorna här försöker ibland ta åt sig äran, men låt mig nu berätta den riktiga historien.

Allt började i ett garage. Och inte ett fancy garage med golvvärme och kaffemaskin, utan ett sådant där man måste flytta tre kartonger, två cyklar och en trasig julstjärna för att ens kunna öppna dörren. Där stod jag, en liten klisterfigur med stora visioner.

Jag sa:

“Hörni, vi ska trycka klistermärken som får folk att le, banderoller som syns från rymden och tavlor som gör svärmor avundsjuk.”

Och så blev det.

De påstår ibland att det var “deras idé”, men vi vet alla att jag var projektledare, motivationscoach och spirituell guide. Jag pekade på skrivaren och sa “starta den”. De startade den. Jag pekade på kaffet och sa “mer”. De gjorde mer. Det är vad jag kallar ledarskap.

I början jobbade vi hårt. Maskinerna lät, färgen luktade och det var mer tejp i håret än på rullarna. Men jag höll ihop gänget – som vanligt. Och folk började gilla oss. “Nimstick gör bra grejer” sa de. “Nimstick är prisvärt”, “Nimstick är snabba”, “Nimstick räddade min mässa!”
Ni hör ju. Tack, tack. Jag är van att få beröm.

Och vet ni vad jag tycker mest om?
När människor kommer hit med idéer som låter som:

“Jag har en vision, men jag kan inte rita en cirkel ens.”

Perfekt! Då hoppar jag in, drar fram kreativiteten och hjälper människorna att rita, skapa och förvandla idéer till riktiga trycksaker. Utan mig skulle servett-skisser fortfarande bara vara servett-skisser

Nu har vi vuxit och v trycker klistermärken, banderoller, tavlor, tapeter – you name it. Allt från ett enda litet laptopmärke till gigantiska festivalbanderoller som fladdrar i vinden och får folk att utropa: “Wow! Undrar vem som gjort det här?”
(Låt mig svara: Jag. Det var jag.)

Men trots att vi blivit större är en sak samma som förr: vi gör varje beställning med kärlek, omsorg och laserskarp hantverksskicklighet. För det har jag lärt dem. Och ja, de lär sig långsamt – men de gör sitt bästa.